Nervsystemet (Biologi) - www.binogi.se

Testa och lär mer genom att skapa ett gratis konto på 👉 www.binogi.se

Binogi (fd Studi) Digitalt läromedel

🟡 Multimodalt och internetbaserat
🟠 + 1250 animerade lektioner
🔴 Åk 4-9, IM, GY, Vux
🟣 Flera språk i tal, text och quiz
🔵 För kommun, skolor, privatpersoner

Forskningsbaserat och kvalitetssäkrat.


Tänk dig att du är ute på stan och promenerar. På torget ser du ett band som uppträder. Vad är det som händer i dig då? Du ser en grupp musiker, med ögonen förstås. Du hör musiken som bandet spelar, med öronen. Och så tänker du på det du upplever, med hjärnan.

Då måste alltså ögonen och öronen vara i kontakt med hjärnan på något sätt. Ett slags kommunikation. Men hur? Hur ser den där kommunikationen ut?

Kroppen består av celler, och alla celler har sin egen särskilda uppgift. Den här cellen är lite speciell, och den har ett lite speciellt utseende, nästan som en stjärna. Spetsarna fungerar ungefär som antenner, som kan fånga upp en signal som skickas från till exempel ögat. Signalen skickas vidare, genom en tråd för utgående signaler.

Signalen uppfattas av cellen intill, som i sin tur skickar den vidare. Celler som ligger på rad bildar en lång tråd, och det är som den där kommunikationen sker. Tråden är en nerv, och dom här cellerna som ser ut som stjärnor är nervceller. I hela vår kropp finns det nerver som bildar ett nätverk som skickar nervsignaler fram och tillbaka. Signaler om till exempel sånt vi ser och hör.

Inne i ryggraden ligger en samling med nerver bredvid varandra. Det är ryggmärgen, och den står i direkt kontakt med hjärnan.

Nerverna, ryggmärgen och hjärnan utgör tillsammans kroppens nervsystem. Hjärnan och ryggmärgen är det centrala nervsystemet, och nervtrådarna ute i kroppen är det perifera nervsystemet.

När någon rör vid din arm aktiveras särskilda känselceller. De registrerar beröringen och omvandlar den till nervsignaler, som skickas inåt i kroppen. Signalerna går blixtsnabbt, först till ryggmärgen, och därefter vidare till hjärnan. Det är då vi verkligen känner klappen på armen, när hjärnan tolkar och analyserar.
Och det är precis det som händer i din hjärna när du står på torget och lyssnar på en orkester. En massa signaler om musiken och människorna på torget skickas till din hjärna. Hjärnan tolkar, och analyserar.

Tänk dig nu att du upptäcker en annan sak. En av musikerna är ganska söt. Ja, faktiskt väldigt söt. Du kanske blir lite blyg och rodnar, men du väljer ändå att gå fram och prata med den där musikern.

När du bestämmer dig för att göra det skickar hjärnan ut en signal, som går till musklerna i benen. Musklerna reagerar på signalen och börjar röra sig. Rodnaden på kinderna, däremot, beslutar du inte om själv. Det bara hände, men det är hjärnan som skickar ut signalen till kroppen, och som får den att öka blodflödet och kinderna att bli röda.

Vad kan vi lära oss av allt det här? Jo, dels att det finns två sorters nervfunktioner. En som man kan styra medvetet, till exempel hur vi rör oss och hur vi talar. Det är det viljestyrda, eller somatiska, nervsystemet.

Den andra funktionen kan vi inte alltid styra, och det behöver vi inte heller. Vi andas utan att vi tänker på det, och det är samma sak med hjärtat. Det slår utan att vi måste bestämma oss för det. Den här funktionen kallas för det självständiga, eller autonoma, nervsystemet.

Det andra vi kan lära oss är att nervsignaler går i två riktningar. Information om sånt vi ser, hör och känner går till hjärnan. Signaler som styr musklerna går från hjärnan.